Malmötjej! Basketstjärna, mentor – och en förebild för många.

Ni kanske känner igen Kalis Loyd från Mästarnas Mästare? Hennes energi gick inte att ta miste på när vi träffade henne första gången via Teams. Här går det undan – mellan vårt första och andra samtal hann hon gifta sig, bli med barn och planera en flytt från USA till Europa (!). Följ med på en resa fylld av kontraster och intryck, på och utanför planen – och en inspirerande hårresa.

Berätta om dig och din familj

Jag heter Kalis Loyd, 36 år gammal, född i Köpenhamn med en svensk mamma och en amerikansk basketspelare till pappa. Jag växte upp i Malmö och är absolut en Malmötjej – cykeln var min bästa vän och jag älskade att man kunde ta sig från Söderkulla till Ribban på en halvtimme. Och mängden billig mat är utan tvekan en av de bästa sakerna med Malmö.

Basketen har alltid varit en stor del av mitt liv. Pappa var proffs och sedan coach, så mycket av vår familjetid tillbringades i olika baskethallar (mina föräldrar träffades faktiskt på basketplanen i Malmö en gång i tiden). Det var en självklarhet utan press, att jag också skulle bli basketproffs. Hemma blandades svensk husmanskost med amerikanska högtidsrätter – en mix av två kulturer jag är väldigt tacksam för.

Vi åkte ofta till USA för att hälsa på min amerikanska familj, men det var först när jag själv flyttade dit för att spela collegebasket som jag insåg att jag befann mig i ett mellanland – inte helt svensk, inte helt amerikansk. Den känslan av att stå med en fot i varje värld följde mig länge.

Efter fem år på college och en examen i handel spelade jag professionellt i Europa i tio år. Jag har upplevt både fantastiska ögonblick och, tyvärr, även rasism på olika platser i världen. Det är en sorglig verklighet, men också en erfarenhet som lärt mig mycket om vem jag är – och hur man navigerar i olika miljöer, både som kvinna och som svart. Basketen har tagit mig till Spanien, Frankrike, Italien och Rumänien – och lärt mig språk som franska, nästan flytande spanska och lite japanska och italienska.

Idag bor jag halvtid i Austin, Texas, med min man och andra halvan i Sverige/Europa. Jag har lagt spelarkarriären bakom mig, men basketen är fortfarande en stor del av mitt liv. Min man spelar fortfarande och jag har hittat min nya roll som mental coach där jag hjälper unga spelare att stärka sin mentala förmåga och klara av den tuffa verkligheten som det ofta innebär att vara idrottare.

Vad uppskattar du mest i livet?

Utan tvekan min familj. Utan dem och deras stöd hade jag aldrig varit där jag är idag. Mina föräldrar har spelat en avgörande roll i min basketresa, allt från att skjutsa till träningar till att laga mat efter sena matcher. De har aldrig ifrågasatt mina drömmar, utan tvärtom stöttat dem helhjärtat.

Men även den större familjen har alltid funnits där. De har stöttat mig i varje steg – från sena kvällar i baskethallar till flytten till USA. De har rest för att se mina matcher, varit med vid min examen och funnits där i alla lägen.

Och min man – han älskar mig för den jag är. Att få dela livet med honom är bland det största jag fått vara med om.

Vad arbetar du med?

Jag jobbar som mental coach, främst för basketspelare. Kort sagt fungerar jag som ett stöd för den mentala delen av idrottandet, den biten som ofta glöms bort men som är helt avgörande för prestation och välmående.

Det kan handla om att hantera stress – både på och utanför planen – eller att lära sig hantera pressen som kommer med att prestera på hög nivå, särskilt när man spelar professionellt och det finns förväntningar på statistik, resultat och insats.

Jag jobbar också mycket med spelare som spelar utomlands eller på college, där hemlängtan, kulturkrockar och ensamhet ofta är en utmaning. Vi pratar om att bygga självförtroende, skapa rutiner som håller i längden och att lära sig fokusera på det man faktiskt kan påverka – i stället för att fastna i allt det man inte kan kontrollera.

Mitt mål är att hjälpa spelare bli trygga i sig själva, så att de inte bara utvecklas som spelare – utan även som människor.

Vad betyder ditt hår för dig? Berätta om din hårhistoria!

Min mamma som är svensk lärde sig tidigt att ta hand om mitt hår som skiljde sig från hennes egna, och tack vare henne kände jag mig nästan alltid fin i håret när jag växte upp, vilket jag är så tacksam för.

Men det har inte alltid varit lätt. När jag var liten fanns det knappt några produkter i Sverige som passade min hårtyp. Vi fick åka till Köpenhamn, där utbudet för afro- och blandhår var större – även om mitt hår inte riktigt passade in i någon tydlig kategori.

Det var först i mellanstadiet och högstadiet som jag själv började bry mig mer om mitt hår. Jag ville ha det rakt, som "alla andra", och mamma gick med på att jag fick rakpermanenta det hos en väninnas salong. Det var en tid då jag bara ville passa in.

Tiden i USA blev viktig för min hårresa. Där lärde jag mig att ta hand om mitt hår själv, och jag såg hur amerikanska tjejer vårdade sitt hår på olika sätt. Jag testade allt – från flätor till sew-ins – men framför allt började jag lära mig att älska mitt naturliga, lockiga hår. Det finns faktiskt produkter idag som lyfter fram mina lockar och får håret att kännas riktigt vackert.

Samtidigt är livet som basketspelare tufft – och det gäller även håret. Det är dubbla träningspass, svettiga matcher och flera duschar om dagen. Man letar ofta bara efter snabba lösningar, vilket för mig ofta blev en tofs eller lös knut. Den enda dagen jag verkligen la tid på håret var på matchdag – eller om vi hade ledigt – men även då var man ofta för trött eller lat för att orka ge håret den kärlek det förtjänar.

Under stora delar av min karriär hade jag flätor – just för att det var enklast. Jag slapp tänka på håret varje dag. Men med tiden märkte jag att det slet mycket, och till slut bestämde jag mig för att göra “the big chop" och börja om. En ny, hälsosam hårresa.

Idag är jag mycket mer medveten om hur jag tar hand om mitt hår. Jag har lärt mig vad det behöver, vad det mår bra av – och vad jag ska undvika. Det är tidskrävande (och vissa dagar är jag definitivt latare än andra), men jag har mycket mer respekt för mitt hår idag. Jag vet hur skört det kan vara och hur viktigt det är att vara varsam med värme. Nu känns det som att mitt hår är en del av min identitet.

När mår ditt hår som bäst?

När jag tvättar det två gånger i veckan, applicerar produkter direkt på blött hår och tar mig tid att diffusa tills lockarna får perfekt “crust” som jag försiktigt kramar ur. Då får jag mjuka, definierade lockar som glänser.

Två sista frågor

Vad gör dig upprörd och vad vill du förändra?
Något som gör mig upprörd är att det fortfarande finns så mycket rasism i världen – särskilt strukturell rasism – och det pågår överallt, oavsett om vi vill prata om det eller inte.

Jag vill förändra vårt sätt att leva tillsammans. Jag drömmer om ett mer inkluderande samhälle, där vi hjälper människor som invandrar, där vi visar empati för dem som tvingas fly från krig, och där vi helt enkelt är snällare och mer omtänksamma mot varandra. För i slutändan kostar det ju ingenting att vara snäll eller hjälpsam.

Vad är du nyfiken på?
Jag är nyfiken på kulturer – framför allt genom mat. Det finns så mycket glädje, skratt och historia som delas runt ett matbord, oavsett var i världen man befinner sig. Under mina år som basketspelare har jag fått möjlighet att se många olika delar av världen, och några av de finaste minnena jag har kommer just från stunder vid ett matbord – hemma hos någon, eller på en lokal restaurang. Det är där samtal, traditioner och skratt möts runt ett bord och man får verkligen lära känna kulturen på riktigt.

Om Kalis:

• Tycker om: mat, resor, strand, hav, bad
• Familj: man och ett barn på g
• Frisyr jag skulle våga prova: rakat
• Bästa hårtips: Ta tiden att diffusa håret!!
• Favoritprodukt från Rufs: The Detangler Trio (schampo, balsam och detangler spray)